pleinde

Gloriosa superba 'Rotschildiana', klänglilja.

Ibland känns det som att människor fastnar på en.
Klistrar sig fast som flugpapper.
Kladdar på ens kropp.
Tafsar på ens själ.
Oönskade gäster som tränger sig in i ens huvud och verklighet.
Man viftar och viftar men dom har hullingar, och försvinner inte.
Sådana människor försvinner aldrig.
Sådana människor blir man bara av med om man ser till att försvinna själv.
Blekna
eller
tyna bort.

Sedan kan man döda dom med full kraft.

Sometimes it feels like people gets stuck on you.
Sticks firmly like glue. 
Touching one's body.
Grabbing one's soul.
Unwanted guests who crowd into your head and reality.
You try to get rid off them but they have barbs, and will not disappear.
Such people never disappear.
You can only get rid of Such people if you disappear yourself.
Fade
or
languish.

Then you can kill them with full force.

Första inlägget.
Det finns något speciellt med att börja.
Första strecket på ett vitt papper.
Första stegen i nya skorna.
Man kan se det som att man förstör något.
Som att man tar sönder något.
Eller som att man är på väg någonstans.
Bort eller till.

First post.
There is something special about beginnings.
The first line in a white paper.
First steps in new shoes.
It could be seen as the destruction of something.
Like your breaking something.
Or like your on your way.
Away or home.