Nio




Som jag saknar honom.
Som vore han var en kroppsdel.
En bruten arm man inte kan använda.
Ett ben man amputerat.

Ibland ringer jag honom bara för att få höra hans röst på telefonsvararen.
Ger mig lugn.

Som jag skrev, det finns något särskilt med att börja.
Det finns något med att lämna med.
Och att bli lämnad.

How I miss him.
As he was a limb.
Like a broken arm you cant use.
Like an amputated leg.

Sometimes I call him just to hear his voice on the answering machine.
Makes me calm.

As I wrote, there is something special about to begin.
There is something  about leaving to.
And to be left behind.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0