Arton
Nu skjuter dom människor i Gamla Stan.
Men jag kan inte tänka på det.
Jag tänker på förlåtelse.
På att förlåta.
På hur man gör.
På ett sätt är jag fri nu.
Aldrig ska jag tillbaka dit.
Jag tänker tillbaka på det.
På hela händelseförloppet.
Och jag kan se att jag också bär skuld.
Tusen gånger minst har jag tänk på scenariot.
D krossad under en buss.
D knuffad av en bro.
D svårt sjuk i pesten eller vilken vidrig sjukdom som helst.
Sen hände det.
Och det var en olycka.
Jag var inte ens där.
Han dog inte.
Men han kunde ha gjort.
Som ett slag in ansiktet på mig som trodde jag hatade honom.
Nu - efterdyningar.
They are shooting people in Gamla Stan.
But I can not think about that.
I am thinking about forgiveness.
To forgive.
How to do it.
In a way, I am free now.
Never shall I go back there.
I think back on it.
On the whole sequence.
And I can see that some of the guilt is mine.
A thousand times at least, I thought of the scenario.
D crushed under a bus.
D pushed off a bridge.
D seriously ill of the plague or whatever horrible disease.
Then it happened.
And it was an accident.
I was not even there.
He did not die.
But he could have.
A slap in the face for me who thought I hated him.
Now - repercussions
