Tjugotvå
Gryning.
Det där "sömn" som alla pratar om har aldrig varit något för mig.
Dawn.
That "sleepthing" that everybody is talking about has never been anything for me.
Tjugoett
Det börjar bli varmt.
Ni vet hur olika årtstider och deras lukter kan få en att komma tillbaka till en känsla man haft
Direkt är man tillbaka i minnet av den specifika händelsen
Jag var 9.
Det var söndagsmiddag med stek och Vienetta till efterätt på söndagar, längtan till sommarlovet som aldrig ville
komma och jag var kär i en pojke.
Micke. Micke. Micke. Micke.
Han hade tuffast cykel och bruna ögon.
I en hel livstid hade jag varit kär i Micke.
Minst ett halvår i alla fall.
Vi skulle gifta oss men vi skulle inte skaffa barn, bara 2 kaniner.
En dag hittade jag en lapp på min bänk.
"Får jag sjans på dig? från Micke"
Mitt hjärta pickade så jag nästan dog.
Alldelens röd och varm blev jag.
JAAAAAAA!! Ville jag skrika men jag skrev istället
"Ja okej du får det" på en lapp tillbaka.
På nästa rast kom Mickes kompis Andreas fram till mig.
Jag gillade inte honom så mycket för han stammade och hade långa naglar.
Andreas berättade att han lagt Mickes lapp på fel bänk. Lappen skulle till Annika.
Han frågade om inte jag kunde fråga chans på Annika åt Micke.
Det gjorde jag.
Hon sa ja.
It's getting warmer.
You know how different seasons and how they smell can bring you back to a certain emotion, immediately you go back to the memory of specific event
I was 9.
It was dinner with steak and Vienetta for dessert on Sundays, the longing for a summer vacation that never wanted to
come and I was in love with a boy.
Micke. Micke. Micke. Micke.
He had the coolest bicycle and brown eyes.
For a whole lifetime I had been in love with Mike.
At least half a year anyway.
We would get married but we would not have children, only 2 rabbits.
One day I found a note on my bench.
"Do u want to be my girrlfriend? From Micke"
My heart pounded so I almost died.
I became all red and warm.
YEEEEES! I wanted to scream but instead I wrote
"Yes, okay you can"
On the next break Mike's friend Andreas came to me.
I did not like him very much because had a studder and long nails.
Andreas told me that he accidentally put Mickes note on the wrong bench. The right bench was Annikas bench.
He asked if I could ask Annika to be Mickes girlfriend for him.
I did.
She said yes.
Tjugo
Jag har tänkt på det här med skönhet.
I mitt vardagliga liv springer jag i i den hela tiden.
Hos andra.
Men det är sant när jag säger
fler än förut säger att jag är så vacker nu
Så vacker.
Det är konstigt.
När något du strävat efter hela ditt liv plötsligt känns så
meningslöst
tomt
förvirrande
Vad ska jag göra med denna information?
Vad ska jag göra med min skönhet?
Vad kan den ge mig?
I have been thinking about beauty.
In my everyday life I run into all the time.
In others.
But it is also true when I say.
Many more than before say that I am beautiful now.
So beautiful.
It is strange.
When something that you wanted your whole life suddenly feels so
meaningless.
empty
confusing
What should I do with this information?
What should I do with my beauty?
What will it give me?
Nitton
Jag har en skatt som är min.
Bortanför tacky foton och taxikvítton har jag gömt den.
Hur kunde jag glömma?
Den finns ju där, friheten.
Men det gör ont att klippa navelsträngar och bryta upp.
Bryta med.
Bryta ner.
En dag kanske jag vågar.
Jag måste bara köpa mig hårdare hud först.
Var hittar man den?
I have a treasure that is mine.
Beyond tacky photos and taxireceipts I' ve hidden it.
How could I forget?
Indeed it is there, freedom.
But it hurts to cut the umbilical cord and break up.
Breaking with.
Break down.
One day perhaps I find the courage.
I just have to buy me tougher skin first.
Where can I find it?
Arton
Nu skjuter dom människor i Gamla Stan.
Men jag kan inte tänka på det.
Jag tänker på förlåtelse.
På att förlåta.
På hur man gör.
På ett sätt är jag fri nu.
Aldrig ska jag tillbaka dit.
Jag tänker tillbaka på det.
På hela händelseförloppet.
Och jag kan se att jag också bär skuld.
Tusen gånger minst har jag tänk på scenariot.
D krossad under en buss.
D knuffad av en bro.
D svårt sjuk i pesten eller vilken vidrig sjukdom som helst.
Sen hände det.
Och det var en olycka.
Jag var inte ens där.
Han dog inte.
Men han kunde ha gjort.
Som ett slag in ansiktet på mig som trodde jag hatade honom.
Nu - efterdyningar.
They are shooting people in Gamla Stan.
But I can not think about that.
I am thinking about forgiveness.
To forgive.
How to do it.
In a way, I am free now.
Never shall I go back there.
I think back on it.
On the whole sequence.
And I can see that some of the guilt is mine.
A thousand times at least, I thought of the scenario.
D crushed under a bus.
D pushed off a bridge.
D seriously ill of the plague or whatever horrible disease.
Then it happened.
And it was an accident.
I was not even there.
He did not die.
But he could have.
A slap in the face for me who thought I hated him.
Now - repercussions
Sjutton
Jag älskar de små bräckliga rådjuren där de dansa förbi,
lätta och flyktiga som ljusfläckar mellan bokträden,
skygga och ogripbara som skuggor i det sammetsmjuka skogsdunklet.
Jag följer dem med blicken och smeker deras smala,
sirliga ben och rörande höfter
Jag ville lyfta dem i min famn och kyssa deras silkeslena
hals och bogar
Jag vill pressa dem intill mig och krossa deras sköra lemmar,
tills det bedjande guldljuset i deras ögon har brustit
och det oskyldiga blodet börjar droppa.
Inspärrad i min ömhet bor en mordlysten fånge.
Men därför att jag vet och vågar säga det,
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.
I love the small fragile deer when they dance by me
light and volatile as bright spots between the trees
shy and intangible as shadows in the velvet soft forest darkness.
I follow them and my eyes caresses their narrow,
thin legs and on the hips --
I wanted to carrey them in my arms and kiss their silksmooth
necks and bodys
I want to hold them close to me and crush their fragile limbs,
until the begging gold light in their eyes die
and the innocent blood starts to drip.
But because I know and dare to say it,
I will win a strength to protect the defenseless,
that no perpetrators shall have power to deprive me of.
Erik Blomberg.
Sexton
Ibland när man stressar runt på stan träffar man på bekanta.
"Hej det var längesedan, hur är läget vad gör du nu för tiden vi måste träffas och fika någongång snart"
Människor man gått i samma skola som, eller någon kusin man inte kommer ihåg namnet på.
Människor man inte står nära av en anledning.
Jag har börjat svara dessa människor dock.
När dom frågar hur jag mår och vad jag gör.
Jag växlar mellan "Jag har cancer och kommer dö inom 3 månader" och "Jag kom just ut ur fängelset och nu horar jag för att ha råd med bromsmedicin".
Det är förvånade få som tror att jag skämtar.
Men sedan är jag ju inte en så värst rolig person heller.
Sometimes when I stress around town I run into people I dont really know.
"Hey, it was a long ago, how is the situation what are you doing these days we must meet and have a coffee sometime soon"
People who went to the same school, or some cousin you do not remember the name of.
People your not close to for a reason.
However, I have begun to answer these people.
When they ask how I feel and what I do.
I alternate between "I have cancer and will die within 3 months" and "I just came out of prison and now I'm whoring to afford the HIVmedicin".
It is surprisingly few who think I am joking.
But then, I¨m not really a fun person, either.
Femton.
Till en pappa, inte min, jag vet inte vems.
Kära anonyma pappa.
Du ser så glad ut.
Harmonisk.
Du har en smal slips och du ser ut som att du just gjort något du gillar.
Du tittar på någonting, men egentligen tror jag det är för att du inte vågar möta blicken på den som tar fotot.
För att du är kär i henne.
Du ser ut som en krampappa.
En retpappa.
En pappa som kittlas och fånar sig.
Om jag hade varit din dotter hade jag ringt dig när jag var tonåring och kräkfull och ville ha skjuts hem.
Jag hade kommit hem och hälsat på dig när jag flyttat hemifrån, bara för att dricka te och prata om livet.
Jag hade berättat om svårt och fint.
Kära anonyma pappa.
Du är inte min pappa.
Jag önskar du vore det.
To a father, not mine, I do not know whose.
Dear anonymous father.
You look so happy.
Harmonious.
You have a thin tie and you look like you just did something you like.
You are looking at something, but really, I think it's because you did not dare to look at the person taking the photo.
Because you are in love with her.
You look like a hugdaddy.
A teasedaddy.
A father who tickles and are goofy.
If I were your daughter, I would call you if I was a teenager vomiting because I was so drunk and wanted a ride home.
I would come home and see you when I moved to an own appartment, only to drink tea and talk about life.
I would tell you about all the bad things and all the good.
Dear anonymous dad.
You are not my father.
I wish you were.
Fjorton.
Vänskap.
Det fina med vänskap är att den är kravlös.
Det hemska med vänskap är att den är så fylld av krav.
När jag hade vänner brukade dom kyssa mig på kinderna på veckodagar och på munnen på helgen.
Det började (slutade) med att dom sa att jag blivit vacker och verkade må så bra.
Det slutade (började) med att dom vände bort sina blickar när jag kom in i ett rum.
Som om jag skulle vilja att dom såg på mig.
Surt sa räven om rönnbären.
Interventions funkar bara om den man oroar sig för deltar.
Friendship.
A wonderful thing about friendship is that it is free from demands.
The worst thing about friendship is that it is full of demands.
When I had friends they used to kiss me on the cheeks on weekdays and on the lips in the weekend.
It started (ended) with them saying that I was beautiful and looked so happy.
It ended (began) with them looking away when I came into a room.
Like I ever wanted them to look at me.
Sour said the fox about rowan berries.
Interventions only works if the one you're worrying about participates.
Tretton.
Fläckar.
Vissa är så väldigt svåra att få bort.
Stains.
Some are so very difficult to get rid off.
Tolv.
Val.
Att börja jobba med D var aldrig något jag kunde välja eller välja bort.
Att födas (adopteras?) in i den här familjen var inte heller det.
I det här livet är det få saker man faktiskt väljer.
Det får en att känna sig maktlös.
För att man är det.
Jag gillar inte att känna mig maktlös.
Så igårkväll valde jag att tända eld på en femhundring framför en hungrig uteliggare.
(det är inte lika lätt som det ser ut på film, man måste tända den flera gånger)
Det var mitt val.
Alla gör vi så många val vi kan.
To start working with the D was never something I could choose or not choose.
To be born (adopted?) into this family was not either.
In this life, there are few things you actually choose.
It makes you feel powerless.
Because you are.
I dont like feeling powerless.
So last night I chose to turn money (500) on fire in front of a hungry homeless person.
(It's not so easy to do, you have to put it on fire several times)
That was my choice.
We all do as many choices as we can.
Elva.
Födelsedagsmiddag.
Pappa fyller år idag.
Som det kommer det vara:
Ryggdunkar männen emellan.
Röda näsor.
Höga röster.
Mamma tyst, som en installation i den gröna fåtöljen.
Simmiga blickar och sladdriga munnar som säger
"vad stooor du blivit du är ju nästan vuxen nu"
(Jag fyllde 24 i år)
Cigarrök i ögonen.
Tjuvkik under min klänning när dom tror jag inte ser.
Frågor, viskas såklart.
"var är J?
är det inte konstigt att man inte kommer hem när ens egen far fyller år?"
Nej, det är inte konstigt alls.
Birthday Dinner.
Its dad's birthday today.
How will it be:
Backslaps amongst men.
Red noses.
High voices.
My mother silent, like a installation in the green fauteuil.
Drunk eyes and flaggy mouths says
"you look sooooo grown up now, you're almost an adult"
(I turned 24 this year)
Cigarsmoke in my eyes.
Peeking under my dress when they think I'm not looking.
Questions, of course only whispers.
"where is J?
is it not strange that he does not come home when his own father's birthday? "
No. It's really not.
Tio
Rastlös.
Jag kan inte sitta still.
Måste vara i rörelse hela tiden.
Fram och tillbaka.
Mest tillbaka.
Det kliar och sticks.
Och det är någonting som kryper innanför pannbenet.
Sömn, när?
Vila, hur?
Sätt på musiken bara.
Så ska jag dansa tills jag stupar.
Restless.
I can not be still.
Must be in motion all the time.
Back and forth.
Mostly back.
It itches and stings.
And something is crawling inside my head.
Sleep, when?
Rest, how?
Just turn on the music.
I'll dance until I fall.
Nio
Som jag saknar honom.
Som vore han var en kroppsdel.
En bruten arm man inte kan använda.
Ett ben man amputerat.
Ibland ringer jag honom bara för att få höra hans röst på telefonsvararen.
Ger mig lugn.
Som jag skrev, det finns något särskilt med att börja.
Det finns något med att lämna med.
Och att bli lämnad.
As he was a limb.
Like a broken arm you cant use.
Like an amputated leg.
Sometimes I call him just to hear his voice on the answering machine.
Makes me calm.
As I wrote, there is something special about to begin.
There is something about leaving to.
And to be left behind.
Åtta
