Tjugotvå
Gryning.
Det där "sömn" som alla pratar om har aldrig varit något för mig.
Dawn.
That "sleepthing" that everybody is talking about has never been anything for me.
Tjugoett
Det börjar bli varmt.
Ni vet hur olika årtstider och deras lukter kan få en att komma tillbaka till en känsla man haft
Direkt är man tillbaka i minnet av den specifika händelsen
Jag var 9.
Det var söndagsmiddag med stek och Vienetta till efterätt på söndagar, längtan till sommarlovet som aldrig ville
komma och jag var kär i en pojke.
Micke. Micke. Micke. Micke.
Han hade tuffast cykel och bruna ögon.
I en hel livstid hade jag varit kär i Micke.
Minst ett halvår i alla fall.
Vi skulle gifta oss men vi skulle inte skaffa barn, bara 2 kaniner.
En dag hittade jag en lapp på min bänk.
"Får jag sjans på dig? från Micke"
Mitt hjärta pickade så jag nästan dog.
Alldelens röd och varm blev jag.
JAAAAAAA!! Ville jag skrika men jag skrev istället
"Ja okej du får det" på en lapp tillbaka.
På nästa rast kom Mickes kompis Andreas fram till mig.
Jag gillade inte honom så mycket för han stammade och hade långa naglar.
Andreas berättade att han lagt Mickes lapp på fel bänk. Lappen skulle till Annika.
Han frågade om inte jag kunde fråga chans på Annika åt Micke.
Det gjorde jag.
Hon sa ja.
It's getting warmer.
You know how different seasons and how they smell can bring you back to a certain emotion, immediately you go back to the memory of specific event
I was 9.
It was dinner with steak and Vienetta for dessert on Sundays, the longing for a summer vacation that never wanted to
come and I was in love with a boy.
Micke. Micke. Micke. Micke.
He had the coolest bicycle and brown eyes.
For a whole lifetime I had been in love with Mike.
At least half a year anyway.
We would get married but we would not have children, only 2 rabbits.
One day I found a note on my bench.
"Do u want to be my girrlfriend? From Micke"
My heart pounded so I almost died.
I became all red and warm.
YEEEEES! I wanted to scream but instead I wrote
"Yes, okay you can"
On the next break Mike's friend Andreas came to me.
I did not like him very much because had a studder and long nails.
Andreas told me that he accidentally put Mickes note on the wrong bench. The right bench was Annikas bench.
He asked if I could ask Annika to be Mickes girlfriend for him.
I did.
She said yes.
Tjugo
Jag har tänkt på det här med skönhet.
I mitt vardagliga liv springer jag i i den hela tiden.
Hos andra.
Men det är sant när jag säger
fler än förut säger att jag är så vacker nu
Så vacker.
Det är konstigt.
När något du strävat efter hela ditt liv plötsligt känns så
meningslöst
tomt
förvirrande
Vad ska jag göra med denna information?
Vad ska jag göra med min skönhet?
Vad kan den ge mig?
I have been thinking about beauty.
In my everyday life I run into all the time.
In others.
But it is also true when I say.
Many more than before say that I am beautiful now.
So beautiful.
It is strange.
When something that you wanted your whole life suddenly feels so
meaningless.
empty
confusing
What should I do with this information?
What should I do with my beauty?
What will it give me?
Nitton
Jag har en skatt som är min.
Bortanför tacky foton och taxikvítton har jag gömt den.
Hur kunde jag glömma?
Den finns ju där, friheten.
Men det gör ont att klippa navelsträngar och bryta upp.
Bryta med.
Bryta ner.
En dag kanske jag vågar.
Jag måste bara köpa mig hårdare hud först.
Var hittar man den?
I have a treasure that is mine.
Beyond tacky photos and taxireceipts I' ve hidden it.
How could I forget?
Indeed it is there, freedom.
But it hurts to cut the umbilical cord and break up.
Breaking with.
Break down.
One day perhaps I find the courage.
I just have to buy me tougher skin first.
Where can I find it?
Arton
Nu skjuter dom människor i Gamla Stan.
Men jag kan inte tänka på det.
Jag tänker på förlåtelse.
På att förlåta.
På hur man gör.
På ett sätt är jag fri nu.
Aldrig ska jag tillbaka dit.
Jag tänker tillbaka på det.
På hela händelseförloppet.
Och jag kan se att jag också bär skuld.
Tusen gånger minst har jag tänk på scenariot.
D krossad under en buss.
D knuffad av en bro.
D svårt sjuk i pesten eller vilken vidrig sjukdom som helst.
Sen hände det.
Och det var en olycka.
Jag var inte ens där.
Han dog inte.
Men han kunde ha gjort.
Som ett slag in ansiktet på mig som trodde jag hatade honom.
Nu - efterdyningar.
They are shooting people in Gamla Stan.
But I can not think about that.
I am thinking about forgiveness.
To forgive.
How to do it.
In a way, I am free now.
Never shall I go back there.
I think back on it.
On the whole sequence.
And I can see that some of the guilt is mine.
A thousand times at least, I thought of the scenario.
D crushed under a bus.
D pushed off a bridge.
D seriously ill of the plague or whatever horrible disease.
Then it happened.
And it was an accident.
I was not even there.
He did not die.
But he could have.
A slap in the face for me who thought I hated him.
Now - repercussions
Sjutton
Jag älskar de små bräckliga rådjuren där de dansa förbi,
lätta och flyktiga som ljusfläckar mellan bokträden,
skygga och ogripbara som skuggor i det sammetsmjuka skogsdunklet.
Jag följer dem med blicken och smeker deras smala,
sirliga ben och rörande höfter
Jag ville lyfta dem i min famn och kyssa deras silkeslena
hals och bogar
Jag vill pressa dem intill mig och krossa deras sköra lemmar,
tills det bedjande guldljuset i deras ögon har brustit
och det oskyldiga blodet börjar droppa.
Inspärrad i min ömhet bor en mordlysten fånge.
Men därför att jag vet och vågar säga det,
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.
I love the small fragile deer when they dance by me
light and volatile as bright spots between the trees
shy and intangible as shadows in the velvet soft forest darkness.
I follow them and my eyes caresses their narrow,
thin legs and on the hips --
I wanted to carrey them in my arms and kiss their silksmooth
necks and bodys
I want to hold them close to me and crush their fragile limbs,
until the begging gold light in their eyes die
and the innocent blood starts to drip.
But because I know and dare to say it,
I will win a strength to protect the defenseless,
that no perpetrators shall have power to deprive me of.
Erik Blomberg.
Sexton
Ibland när man stressar runt på stan träffar man på bekanta.
"Hej det var längesedan, hur är läget vad gör du nu för tiden vi måste träffas och fika någongång snart"
Människor man gått i samma skola som, eller någon kusin man inte kommer ihåg namnet på.
Människor man inte står nära av en anledning.
Jag har börjat svara dessa människor dock.
När dom frågar hur jag mår och vad jag gör.
Jag växlar mellan "Jag har cancer och kommer dö inom 3 månader" och "Jag kom just ut ur fängelset och nu horar jag för att ha råd med bromsmedicin".
Det är förvånade få som tror att jag skämtar.
Men sedan är jag ju inte en så värst rolig person heller.
Sometimes when I stress around town I run into people I dont really know.
"Hey, it was a long ago, how is the situation what are you doing these days we must meet and have a coffee sometime soon"
People who went to the same school, or some cousin you do not remember the name of.
People your not close to for a reason.
However, I have begun to answer these people.
When they ask how I feel and what I do.
I alternate between "I have cancer and will die within 3 months" and "I just came out of prison and now I'm whoring to afford the HIVmedicin".
It is surprisingly few who think I am joking.
But then, I¨m not really a fun person, either.
Femton.
Till en pappa, inte min, jag vet inte vems.
Kära anonyma pappa.
Du ser så glad ut.
Harmonisk.
Du har en smal slips och du ser ut som att du just gjort något du gillar.
Du tittar på någonting, men egentligen tror jag det är för att du inte vågar möta blicken på den som tar fotot.
För att du är kär i henne.
Du ser ut som en krampappa.
En retpappa.
En pappa som kittlas och fånar sig.
Om jag hade varit din dotter hade jag ringt dig när jag var tonåring och kräkfull och ville ha skjuts hem.
Jag hade kommit hem och hälsat på dig när jag flyttat hemifrån, bara för att dricka te och prata om livet.
Jag hade berättat om svårt och fint.
Kära anonyma pappa.
Du är inte min pappa.
Jag önskar du vore det.
To a father, not mine, I do not know whose.
Dear anonymous father.
You look so happy.
Harmonious.
You have a thin tie and you look like you just did something you like.
You are looking at something, but really, I think it's because you did not dare to look at the person taking the photo.
Because you are in love with her.
You look like a hugdaddy.
A teasedaddy.
A father who tickles and are goofy.
If I were your daughter, I would call you if I was a teenager vomiting because I was so drunk and wanted a ride home.
I would come home and see you when I moved to an own appartment, only to drink tea and talk about life.
I would tell you about all the bad things and all the good.
Dear anonymous dad.
You are not my father.
I wish you were.
Fjorton.
Vänskap.
Det fina med vänskap är att den är kravlös.
Det hemska med vänskap är att den är så fylld av krav.
När jag hade vänner brukade dom kyssa mig på kinderna på veckodagar och på munnen på helgen.
Det började (slutade) med att dom sa att jag blivit vacker och verkade må så bra.
Det slutade (började) med att dom vände bort sina blickar när jag kom in i ett rum.
Som om jag skulle vilja att dom såg på mig.
Surt sa räven om rönnbären.
Interventions funkar bara om den man oroar sig för deltar.
Friendship.
A wonderful thing about friendship is that it is free from demands.
The worst thing about friendship is that it is full of demands.
When I had friends they used to kiss me on the cheeks on weekdays and on the lips in the weekend.
It started (ended) with them saying that I was beautiful and looked so happy.
It ended (began) with them looking away when I came into a room.
Like I ever wanted them to look at me.
Sour said the fox about rowan berries.
Interventions only works if the one you're worrying about participates.
Tretton.
Fläckar.
Vissa är så väldigt svåra att få bort.
Stains.
Some are so very difficult to get rid off.
Tolv.
Val.
Att börja jobba med D var aldrig något jag kunde välja eller välja bort.
Att födas (adopteras?) in i den här familjen var inte heller det.
I det här livet är det få saker man faktiskt väljer.
Det får en att känna sig maktlös.
För att man är det.
Jag gillar inte att känna mig maktlös.
Så igårkväll valde jag att tända eld på en femhundring framför en hungrig uteliggare.
(det är inte lika lätt som det ser ut på film, man måste tända den flera gånger)
Det var mitt val.
Alla gör vi så många val vi kan.
To start working with the D was never something I could choose or not choose.
To be born (adopted?) into this family was not either.
In this life, there are few things you actually choose.
It makes you feel powerless.
Because you are.
I dont like feeling powerless.
So last night I chose to turn money (500) on fire in front of a hungry homeless person.
(It's not so easy to do, you have to put it on fire several times)
That was my choice.
We all do as many choices as we can.
Elva.
Födelsedagsmiddag.
Pappa fyller år idag.
Som det kommer det vara:
Ryggdunkar männen emellan.
Röda näsor.
Höga röster.
Mamma tyst, som en installation i den gröna fåtöljen.
Simmiga blickar och sladdriga munnar som säger
"vad stooor du blivit du är ju nästan vuxen nu"
(Jag fyllde 24 i år)
Cigarrök i ögonen.
Tjuvkik under min klänning när dom tror jag inte ser.
Frågor, viskas såklart.
"var är J?
är det inte konstigt att man inte kommer hem när ens egen far fyller år?"
Nej, det är inte konstigt alls.
Birthday Dinner.
Its dad's birthday today.
How will it be:
Backslaps amongst men.
Red noses.
High voices.
My mother silent, like a installation in the green fauteuil.
Drunk eyes and flaggy mouths says
"you look sooooo grown up now, you're almost an adult"
(I turned 24 this year)
Cigarsmoke in my eyes.
Peeking under my dress when they think I'm not looking.
Questions, of course only whispers.
"where is J?
is it not strange that he does not come home when his own father's birthday? "
No. It's really not.
Tio
Rastlös.
Jag kan inte sitta still.
Måste vara i rörelse hela tiden.
Fram och tillbaka.
Mest tillbaka.
Det kliar och sticks.
Och det är någonting som kryper innanför pannbenet.
Sömn, när?
Vila, hur?
Sätt på musiken bara.
Så ska jag dansa tills jag stupar.
Restless.
I can not be still.
Must be in motion all the time.
Back and forth.
Mostly back.
It itches and stings.
And something is crawling inside my head.
Sleep, when?
Rest, how?
Just turn on the music.
I'll dance until I fall.
Nio
Som jag saknar honom.
Som vore han var en kroppsdel.
En bruten arm man inte kan använda.
Ett ben man amputerat.
Ibland ringer jag honom bara för att få höra hans röst på telefonsvararen.
Ger mig lugn.
Som jag skrev, det finns något särskilt med att börja.
Det finns något med att lämna med.
Och att bli lämnad.
As he was a limb.
Like a broken arm you cant use.
Like an amputated leg.
Sometimes I call him just to hear his voice on the answering machine.
Makes me calm.
As I wrote, there is something special about to begin.
There is something about leaving to.
And to be left behind.
Åtta
Sju.
Beroende.
Det här är den fjärde gången jag försöker sluta.
Jag vill inte.
Jag vet inte vem jag är utan.
Och alla säger att jag blivit så vacker.
Vad var jag innan?
Jag måste sluta.
Jag vill kunna se J i ögonen när han kommer.
Om han kommer.
Gud vad jag saknar honom.
Det finns många saker man kan vara beroende av.
Kom hem jag saknar dig.
Kom hem jag behöver dig.
Sånt man kan skriva men inte säga.
Ungefär som
Om du rör mig eller talar till mig igen dödar jag dig.
Addicted.
This is the fourth time I try to quit.
I dont want to.
I dont know who I am without it.
And everyone says that I have become so beautiful.
What was I before?
I must quit.
I want to look J in the eyes when he comes.
If he comes.
God, how I miss him.
Theres alot of things you can be additcted to.
Come home I miss you.
Come home, I need you.
Things you can write but not say.
Just like
If you ever touch me or speak to me again, I will kill you.
Sex.
Hemma.
Hos mina föräldrar finns en stark lukt av sterilitet och svek.
Min far tvingar städhjälpen att arbeta alla veckans dagar.
Hon använder mycket frätade medel för att få bort den tjocka hinnan av skuld från kaklet.
(idag är det 11 månader sedan han åkte)
Gnuggar och gnuggar.
Vi skänker inga pengar till svältande barn men vi ger vår städhjälp från ett annat land lön.
Rimlig lön säger pappa.
Då vet man i alla fall var pengarna hamnar säger pappa.
Vart pengarna hamnar pappa,
Var hamnar dina pengar?
In my parents home you can smell sterility and betrayal.
My father is forcing the cleaningwoman to work all days of the week.
She uses very corrosive medium to remove the thick layer of liability from the walls.
(today it is 11 months since he left)
Rub and rub.
We give no money to starving children, but we give our maid from another country pay.
Reasonable salary Dad says.
Then at least we know where the money goes he says.
Where the money goes, Dad,
Where does your money go?
Fem.
Framtiden.
Människor är så intresserade av den.
Min alltså.
Bara för att jag inte är nära döden gammal tycker sig folk ha rätten att tränga sig in i mitt privatliv och fråga mig hur jag vill ha min framtid.
Med naglar och klor.
"Vad ska du bliiiii" "Vad vill du göööööra?"
Om man svarar tveksamt eller inte alls får man förslag.
Helt plötsligt är dom jävlarna experter på ens liv.
Nästa gång någon frågar mig var jag vill göra.
Ska jag svara "ingenting".
Ingenting alls.
Future.
People are so interested in it.
My one that is.
Just because I'm not close to dying of old age people think they have the right to intrude in my personal life and ask me how I want my future.
With nails and claws.
"What do you want to dooooo? "Who do you want to beeeee?"
If you're not sure or dont want to answere their questions you get advises.
Suddenly, the bastards are experts in your life.
Next time someone asks me what I want to do.
I will answer "nothing".
Nothing at all.
Fyra.
Arbete.
Jobb.
Det pratas mycket om det nu.
Folk har inte nog av det.
Det tas ifrån dom säger dom.
"Jag har inget jobb och inga pengar" Gnälls det.
Jag har massvis av båda.
Tonvis.
Jag önskar någon kunde ta det ifrån mig.
Work.
Job.
The talk much about it now.
People don't have enough of it.
It is taken from them they say.
"I have no job and no money" they whine.
I have lots of both.
Tonnes.
I wish someone could take it from me.
Tre.
Morgon.
Jag har saffran i mitt kaffe.
Om jag hade ätit hade jag kunnat äta pärlhöna, anklever och tryffel på rostbröd till frukost.
Mat intresserar mig inte längre.
Och varför skulle någon vilja äta något sådant till frukost egentligen?
För att dom kan.
Eller för att dom inte kan.
Högmod tenderar dessutom till att ge mig sura uppstötningar.
Precis som D.
Morning.
I drink my coffee with saffron.
If I would eat, I could have guinea fowl, duck liver and truffles on toast for breakfast.
Food interest me no longer.
And why would anyone want to eat something like that for breakfast anyway?
For that they can.
Or because they can not.
Pride tend to give me heartburn.
Just like D.
Två.
Gloriosa superba 'Rotschildiana', klänglilja.
Ibland känns det som att människor fastnar på en.
Klistrar sig fast som flugpapper.
Kladdar på ens kropp.
Tafsar på ens själ.
Oönskade gäster som tränger sig in i ens huvud och verklighet.
Man viftar och viftar men dom har hullingar, och försvinner inte.
Sådana människor försvinner aldrig.
Sådana människor blir man bara av med om man ser till att försvinna själv.
Blekna
eller
tyna bort.
Sedan kan man döda dom med full kraft.
Sometimes it feels like people gets stuck on you.
Sticks firmly like glue.
Touching one's body.
Grabbing one's soul.
Unwanted guests who crowd into your head and reality.
You try to get rid off them but they have barbs, and will not disappear.
Such people never disappear.
You can only get rid of Such people if you disappear yourself.
Fade
or
languish.
Then you can kill them with full force.
Ett.
Första inlägget.
Det finns något speciellt med att börja.
Första strecket på ett vitt papper.
Första stegen i nya skorna.
Man kan se det som att man förstör något.
Som att man tar sönder något.
Eller som att man är på väg någonstans.
Bort eller till.
First post.
There is something special about beginnings.
The first line in a white paper.
First steps in new shoes.
It could be seen as the destruction of something.
Like your breaking something.
Or like your on your way.
Away or home.
